Gör om, gör rätt!
Så hade jag tänkt kalla detta inlägget.
Det tänkte jag på redan igår kväll,
när jag låg och försökte somna på kvällen.
Gör om, gör rätt. Efter gårdagen, då jag kände mig som en lite mindre lyckad mamma, tänkte jag att idag skulle det bli en bra dag. En dag då vi skulle åka hem och bara ta det lugnt, ha tid för varandra jag och tjejerna och en dag då vi kunde slippa sura och arga miner.
Men...ibland känns det som en omöjlighet. Det är svårt att hinna med på vardagskvällarna. Alla ska liksom få sitt utrymme, sina behov tillgodosedda och känna att de fått en fin kväll. Det är en svår ekvation att få ihop, och en ekvation som jag funderar mycket på. Jag vill verkligen, utan att försöka verka vara "duktig", att mina tjejer ska få lugna morgonar och kvällar hemma på vardagarna. Kvällar då vi umgås, då alla känner att de kan varva ner och ladda batterierna med hemmamys inför nästa dag. Det är viktigt för mig.
Vad gick fel i dag då? Tja, inga större katastrofer. Men min lilla tjej, som är 3,5 år, är väldigt känslig just nu. Om jag gör allt hon säger, dvs sitter med henne på hennes rum och bara leker med henne, på hennes villkor - då är hon nöjd och glad. Men så fort jag gör något annat, vad som helst, så blir hon jättearg och ledsen. Hennes humör svänger så snabbt och det känns nästan lite okontrollerat ibland. Hon jagar upp sig och blir superarg. Svårt att veta hur man ska hantera det, tycker jag. Ska jag bli arg, höja rösten och markera att allt inte kan vara på hennes villkor hela tiden. Eller ska jag prata lugnt med henne, trots hennes utbrott, och försöka vara så pedagogisk jag bara kan...? Inget av det funkar så där klockrent....om man säger så.
Jag älskar mina tjejer över allt annat i hela världen. Verkligen. Jag älskar verkligen att "hänga" med dem, umgås. Jag vill ju bara deras bästa och jag kämpar hela tiden med att försöka vara tillräcklig för dem. Då blir jag ju så besviken när det inte riktigt blir så. När de är sura och irriterade, när jag tappar tålamodet och höjer rösten...så onödigt!
Är det någon av er där ute som har barn i 3-4 års åldern? Eller har haft det, för den delen. Känner ni igen humöret på det sätt jag beskriver ovan? Förutom att försöka vara den bästa mamman jag någonsin kan, så funderar jag dessutom mycket på om lill-tjejens svängiga humör beror på vår separation. Att detta är en form av reaktion. Eller om det faktiskt är åldern. Kanske en kombination...?
För att 'försvara' henne lite måste jag ju berätta att den mesta tiden är hon helt underbar! Är en solstråle och säger de mest fantastiska saker. En jättekul liten tjej! Men det tror jag nog att ni förstår.... :)
För att 'försvara' henne lite måste jag ju berätta att den mesta tiden är hon helt underbar! Är en solstråle och säger de mest fantastiska saker. En jättekul liten tjej! Men det tror jag nog att ni förstår.... :)
Kram på er!
♥
9 kommentarer:
Det är trotsåldern! Vi vet!
Treårsåldern är svängig precis som du beskriver.
Mamma
Mamma: Vad då "vi vet"?! Jag som var ett så lugnt och stillsamt barn! Antar att du syftar på Acka. :)
Vi har bevis.
Spruckna tapeter över dörrar. Ett av barnen målade ett skepp med tusch på heltäckningsmattan. Detta skedde i Malmö. Så får ni själva räkna ut vem som var 3 år då.
Vi som var med då.
Det låter kreativt skulle jag vilja säga!
Tycker du ja.
Hahahaha! Det var underhållande det här! :)
KRAM på er!
Måste nog hålla med föregående talare, trotsåldern, fast jag tycker alla åldrar är trotsåldrar! Och jag förstår om tålamodet inte alltid finns där. Jag siktar oxå på lugna mornar... ibland går det hur bra som helst och ibland är det allmän kaos! Håll ut, jag tror du kommer på det till slut! Men jag förstår känslan av att känna sig som en dålig mamma! Men vi är ju bara människor!! 99% av tiden är du (vi) bra mammor eller hur?! Ha det gott!
Kram
jag har en pojke på 3 1/2 och en på 2 1/2. jag förstår precis hur det är. den äldsta är väldigt känslig. ska bestämma allt annars är hela vida världen emot honom. och det kan vara hur mysigt som helst och han kan vara på jättebra humör och så bara pang. den minsta lilla grej och det är rena rama h..vete! det är jättejobbigt. och även om nästan hela dagen varit bra, så är de där 5, 10 eller 30 minuterna det som man minns mest. hur jobbigt det är och hur svårt det känns att vara en bra mamma. jag försöker påminna mig om att det är bra att han får visa hela sitt känsloregister och jag försöker se på det som om att han är trygg. men det är inte kul alls. och till slut har man själv fallit i fällan och är lika tjurig och sur själv. tråkigt! det är så svårt ibland bara. och jag vill bara få vara ifred ibland. men det går inte. nu lever jag med min man, men vi jobbar olika skift så vi går om varann. ibland känner jag mig väldigt ensamstående... det som får mig att inte braka lös helt och hållet kan vara nått så enkelt som öronpluggar eller det faktum att Pappan kommer hem snart eller att jag får gå på jobbet. det låter kanske hemskt, men så är det ibland. och ibland är det helt underbart. vi kommer överrens hela familjen, ingen skäller och barnen leker istället för att bråka och slåss om bilar eller vad det nu kan vara... och vi kan få lite lugn och ro. som en familj. och när vi väl får de tillfällena, är det värt allt. alla åldrar har sin fas...ända upp till pension...det är jag helt övertygad om. likaså att du är en bra mamma, som gör det bästa du kan för dina barn...det är ok att tycka att det är jobbigt, för det är det! kram från en annan mamma.
Jag är glad över att dela mitt vittnesmål här, jag är brenda och har varit gift för länge sedan, var nöjd med mitt äktenskap, inte förrän det fjärde året i vårt äktenskap, när min make började lyssna på skvaller om att jag inte var trogen till vår äktenskapliga löften, jag försökte få honom att förstå att det hela var en lögn, men han förlorade kärlek, förtroende och förtroende för mig. Så vi blev gnagande par och fyllde sedan för en skilsmässa, senare blev vi separerade. Två år efter vår skilsmässa försökte jag leva ett normalt liv men jag kunde inte, så jag inledde en sökning på hur man skulle få tillbaka min man, och då hänvisades jag till Dr. IZOYA, en stor och mycket andlig man som älskade en kärlek stava för mig, och fick min EX att återvända till mig inom 48 timmar. med glädjen och glädjen i mig släpper jag hans kontakt, drizayaomosolution@gmail.com. Ta kontakt med honom, han är verkligen en stor och mäktig man. Hjälper också med att följa frågor ...
(1) Stop Divorce (2) End Barrenness (3) Behöver andlig hjälp (4) Alla typer av stavning
Skicka en kommentar