18 mars 2012

Tack för att ni finns

Ni är väl för gulliga, ni som följer mig här. Med tanke på att jag inte skriver lika ofta som jag brukar göra, så har jag trott att min besöksstatistik skulle dala, men det har den inte, inte så mycket i alla fall. Jag är också dålig på att följa era bloggar och att kommentera hos er. Tack för att ni finns där ute och jag lovar att komma tillbaka till er.

På ett sätt så har jag ett behov av att skriva av mig, på ett annat så kan jag inte koncentrera mig. Jag antar att när man går igenom sånt här (dvs en separation), så går man igenom olika faser. Och jag tror att jag har inträtt en ny fas. En fas där jag har stora koncentrationssvårigheter, jag kan liksom inte sitta i lugn och ro och göra någonting. Jag fladdrar runt, både rent bokstavligt och även i tankarna. Jag känner mig konstant irriterad och har dåligt tålamod. Men jag antar att det är för att allt känns så osäkert just nu.

Många tankar och funderingar kring husförsäljning och sedan nytt husköp. Även om vi fortfarande är vänner och det funkar hyfsat bra att bo ihop, så är det ju självklart så att man vill iväg. Nu har vi ju tagit detta beslutet och det är ju såklart så att det tär på en att fortsätta bo ihop. Det jobbigaste är nog ändå att det känns som om man bara går och väntar. Det finns liksom inget direkt man kan göra. Jo, jag skulle kunna börjar rensa på vind och garage till exempel. Men där kommer koncentrationssvårigheterna in, och bristen på energi och motivation. Jag känner mig trött och dränerad. Jag är dock inte ledsen eller deppig, bara så oändligt trött. Och en konstant huvudvärk ligger på lur och den bidrar inte till att humöret hamnar på topp precis.

Livet är i pausläge. On hold. Jag står och stampar. Vill framåt. Vill vidare. Vill känna lugn. Vill känna glädje. Vill må bra. Framför allt vill jag känna ett inre lugn. Just nu fladdrar det för mycket. Vill skala bort allt som känns jobbigt och som tar energi. Dock är jag så glad att vi går mot våren och ljusare tider. Det känner underbart och symboliskt helt rätt. Tänk vad hemskt om detta hände när vi gick mot höst... Nu ser jag fram emot vår, värme och sol!

KRAM på er och TACK för att ni finns där alla underbara vänner, familj och bloggvänner!


1 kommentar:

Maria sa...

Vill bara skicka en stor kram! Hoppas att våren och ljuset gör att tröttheten mildras.
Kram