Jag blir ungefär 5 år när jag kommer in till en tandläkare. Jag får gråten i halsen direkt när jag ska prata med dem, jag får handsvett (händer aldrig annars), jag blir helt matt i kroppen och mjuk i knäna. Detta innebär att jag inte är en regelbunden gäst hos tandläkaren precis. Nu var det länge sedan jag var där, väldigt länge sedan. Jag är inte helt säker, men jag vet att jag inte varit där sedan vi flyttade hit i alla fall och det är *viskar* 6 år sedan....
Jag fick tips om en kvinnlig tandläkare av en kollega. Hon skulle vara väldigt mjuk, vänlig och förstående för människor med tandläkarskräck. Bra tänkte jag, stoppade ner lappen med telefonnumret i väskan och tänkte att jag får väl ringa dit. Nån gång.
Men så i måndags så bet jag av en bit av en tand och insåg att det var så pass mycket att jag inte kunde ignorera det längre. Så, jag ringde igår och fick en tid till idag! Jag var så nervös under dagen innan jag skulle dit att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Kunde knappt äta. Men jag gjorde det, jag körde dit och kan ni tänka er - det gick bra! :)
De var verkligen sådär snälla som utlovat! Faktiskt de bästa tandläkare jag varit med om. Otroligt pedagogiska, vänliga, de tog sin tid, förklarade allt väldigt lugnt och tålmodigt. Jag var nöjd med min förra tandläkare också, men den här kvinnan var faktiskt något extra. Jag var knappt ens rädd. Jag litade på henne. Så, det blev en undersökning med röntgenbilder och så en ny uppbyggnad av tanden. Och domen efter sex års frånvaro? Inte så illa faktiskt. En lagning och en visdomstand som skall dras ut. Så jag ska dit två gånger till.....phu! Men det känns faktiskt inte så illa, även om jag såklart inte ser fram emot det.
Så, idag är jag stolt och nöjd över mig själv för att jag tog detta steget! Hur jag ska finansiera detta är en annan femma.....
♥
4 kommentarer:
Bra gjort!! Det var verkligen på tiden att du pallrade dig dit! :)
Jag förstår dig! Skönt att det gick bra :) Jag har bra tänder, vilket innebär att jag inte behöver gå till tandläkaren så ofta (jättedålig ursäkt, jag vet), men jag är så smärträdd nuförtiden - korkat, egentligen. Men det här året har jag fått träna ordentligt, eftersom jag föll o skadade tänderna i juni. Nu senast blev det rensning o nästa gång rotfyllning - och nej, jag är lika rädd fortfarande, men jag spelar modig. Trevlig helg o kram från norr :)
Bra jobbat!
Jag känner igen mig precis i din beskrivning, jag trodde nästan jag var ensam om det här..! Jag har också väntat alldeles för länge nu... Snart ska jag vara lika modig som du och ta tag i det!
Grattis till ditt stora steg!
kram Malin
Skicka en kommentar