Smilla

Vi har blivit adopterade av en katt. Jo, ni läste rätt. Vi har inte adopterat någon katt, utan vi har blivit adopterade. Igår kväll så hörde jag ett fasligt jamande i uterummet, och där står det en katt och jamar och jamar och jamar. Den hoppar upp på fönsterbläcket och jamar, den ställer sig upp mot dörren och krafsar - och jamar och jamar och jamar.....

Vi kände inte igen den och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Jens är ju allergisk och har astma så att ta in den var ju inget alternativ. Att ge den mat vågade vi inte riktigt, eftersom vi var rädda att den då skulle tro att det var ok att bo här hos oss. Så den fortsatte att jama hela kvällen, och på morgonen idag så satt den fortfarande kvar.

Den har hållit till här hela dagen, ömsom jamat och ömsom sovit i en av våra korgstolar där dynan fortfarande är kvar. När Jens kom hem så kunde vi helt enkelt inte stå emot längre, vi fick lite kattmat av en granne som vi kunde ge henne (det är en hona). Och oj! vad hon åt! Hon var super-hungrig stackaren. Hon åt tills inte den minsta smula fanns kvar - sedan somnade hon! :)

Vi får väl se om hon är kvar i morgon. Hon har inget halsband och ingen märkning i örat. En idé är att ta henne till en veterinär för att se om hon har något chip inopererat. Det är en jätte-fin katt och hon verkar inte ha varit ute så väldigt länge, för hennes päls är fortfarande fin och hennes tassar är helt vita. 

Vi har döpt henne till Smilla.....